Det har inte varit lätt denna gången. Saker som jag inbillade mig skulle vara självklara är inte det alltid. Vi fick rusa in med Otto igen då han tacklade av rätt snabbt efter att de smärtstillande lagt sig .
De gav honom dropp och mer smärtstillande och efter ett dygn av att inte äta satte de nos sond på honom. Äter inte katter får de fettlever och dör av det,så det är verkligen en dryg situation. En nos sond gick vi med på men hals sond,,nä där drar vi gränsen. Vill han inte äta mer ska vi inte upprätthålla liv som inte vill.
Vi var rådvilla när vet ringde andra dygnet med sond och sade att han är låg i humöret fortfarande,men inte sämre,,inte bättre.
Vi visste inte alls vad vi skulle göra och kom därför in oför att hälsa på. Jag hade redan ställt in mig på att få se ett vrak som inte ville mer och som bara låg platt. Jag hade redan förberett mig för den sista stunden.
När vi kom in blev allt totalt omkastat igen. Han var inte alls det vraket jag trott han skulle vara utan rätt jäkla aktiv. Om det sen beror på smärtstillande mm,det vet vi inte ,men beslutet att ta bort honom kastades plötsligt långt bak i periforin,,det hade varit barockt att ta bort honom just då,jag hade alltid undrat om jag gjort rätt.
Djursjukhusets anställda upplever honom som låg och ja ,det är han såklart,han HATAR att vara där inne och ångest dräglar som fan så fort de hämtade honom för att hälsa på oss,me jämför de med hur han var när vi hämtade honom förra gången blir det lite fel. Han var ju hög och inte alls sig själv,dvs kelade och buffade och spann som fan,,det är inte riktigt Ottos normala tillstånd.
Idag pratade jag då med vet en lång stund om vad våra alternativ är. Att ta hem honom är ju rätt självklart om han inte försämrats över natten (vilket jag inte tror,han går ju på allt han kan tänkas behöva just nu) och sen får vi se om han vill börja äta av sig själv .Vill han inte det,då ringer vi hem en vet som tar bort honom i hemmet,på hans favoritmatta i lugn och ro. Inte i en klinik där det luktar ångest och sorg.Jag såg till att han får med smärtstillande hem med så väntan på vet inte blir plågsam för någon av oss.
Hemma där han kan vara lugn,,kanske tillockmed få se åkrarna igen en sista gång?
Det är aldrig lätt detta,men det ska göras,det är vår plikt efter de 9 åren han gett oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar