Otto 2.0

Så i fredags eftermiddag hämtade jag hem vår pojke beväpnad med en hög smärtstillande  och  vi satte oss för att vaka ut slutet. Det känns på något sätt lättare när man accepterat att slutet är nära och att när man väl ringer gör man dte för att hjälpa honom ur hans smärta. Som förra inlägget berättade var det HELT rätt beslut att ta hm honom för man såg hur stressen rann av honom.Det var oerghört skönt och vi var faktiskt lyckliga alla 5 när  vi väntade ut helgen.

Natten gick bra som sagt och när jag åkte för att jobba gav jag honom en dos smärtstillande till och kunde jobba med gott samvete. Vad som väntade mig när jag kom hem fick jag ta då.

Innan jag åkte viskade jag åt honom det enkla faktumet att om han inte åt skulle han dö,och vad han än bestämde sig för så var det ok för oss.

Mitt på dagen får jag ett mess av Kapten,,HAN ÄTER!!hahahah ja han bestämde sig tydligen för att faktiskt äta och vi var dämpat glada,,det kan vara att det är för sent och att han inte kommer att klara det ändå,men lyckliga var vi,han fick i sig näring och såg förbannat nöjd ut!

Söndagen har passerat med ännu mer mat och inget smärtstillande alls längre,,han verkar så jäkla tillfreds och glad,tvättar sig,springer ut och går på toa,kollar nyfiket på vad som händer och njuter bara,,,,och vi är lite förbluffade??Han skulle ha sina sista dagar nu,vid det här laget söndag kväll skulle allt vara över och han skulle få slippa all skiten,,, han valde att totalt överraska oss och börja äta som om inget av förra veckan ens hänt! Vi tar alltså detta dag för dag nu och skriker inte hej riktigt än ,,men damn;) Han mår,,bra??