försiktig lycka utbyttes till hopplöshet igen när jag kom hem igår och hittade Otto ihopakryllad i en boll utan att vilja röra mat eller vatten alls. Pankreatit ska vara enormt smärtsamt och då förstår jag att man inte vill äta eller dricka. Han försökte dricka men eefter att ha suttit vd vattenskålen en kvart utan att kunna förmå sig att dricka,då ringde jag vet igen. Denna gången en annan vet för att få second opinion så att säga.
Det jag vill veta är väl egentligen när jag gör fel i att upprätthålla liv ?
Vet i Tomelilla sade kör in med honom ,och det var såklart planen oavset,han behöver smärtlindring vilket slutet nuän må bli.
Väl inne fick vi en annan veterinär som var mycket rakare och bättre än den första vi hade. Hon tog en rejäl titt på journalen och sade rakt ut att om han inte börjar äta efter attvi lagt in honom så får de sondmata honom. Först en helt normal sond genom näsan,men nästa steg är då en sond i halsen som sitter tre veckor ,där vi får mata honom hemma. Hon indikerade att detta inte var ,,värdigt för en 15 år gammal herre och det håller både jag och Kapten. med om innerligt.
Nu väntar jag bara på svar från ultraljud om hans njurar har orkat med denna persen och såklart på svar om hur han mår rent allmänt.
Jag brast ut i gråt igår och kunde inte stoppa tårarna. Känslan av att detta är slutet är så påtaglig nu och den magkänslan fick jag när Katt blev sjuk med. Detta är inte lika förvånande och inte lika tragiskt,han har haft ett långt liv och ingen kan vara lyckligare än Otto kan jag garantera.
Och ändå,,att släppa taget ,,
Vi får se vart detta bär hän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar