Sidvyer, senaste månaden

måndag 19 september 2016

Det är inte bara 6 timmar,,,

Ibland blir jag förvånad över hur trött jag är efter en veckas jobb,,inte bara i kropp utan även i huvudet. Jag har inte plats med så mycket tankar  i slutet av en vecka och är lika trött som om jag sprungit en mara,,
men så tänkte jag efter och kanske kanske är det inte så konstigt? Att sitta 6 timmar för en kund är enormt utmattande rent smärtmässigt men det kanske tar lika mycket energi att koncentrera sig på att göra  ett jobb som att försöka distrahera kunden från smärtan genom att prata med dem.
Att prata kan väl vem som ,men ska man prata på riktigt undviker man ämnen som väder och semester  som ändå är rätt tråkiga och går rätt på de stora ämnena,,livet och allt vad det innehåller. 
Kanske är det då  inte så konstigt att man då är utpumpad  och fundersam efter en vecka? 
 Utpumpad men ändå så mycket mer fylld av nya tankar och funderingar.

 Irene fick en blomma på överarmen och det är ett rent nöje att sitta och diskutera med denna kvinnan som är så så helhjärtad i allt hon gör och tänker på.  Jag tror att man smittas av människor och deras attityd,och  i princip alla mina kunder hjälper mig på så vis  bli en bättre männsika,det känns verkligen när jag går härifrån om dagarna.

 Förra årets bokningsdag fick jag ett mail där mamman och pappan till Brage precis hade hållt sin son i sin famn medans han sakta dog på barnintensiven i Lund. Jag bad föräldrarna att återkomma när deras sorg lagt sig lite lite.Att titta ner på en tatuering som är gjord i den svartaste av sorg kommer för alltid att påminna dem om just sorg. Ett och ett halvt år senare när de åtminstone ser ett ljus i tunneln och kan minnas Brage med ett leende fick mamma och pappa så varsin Brage på armen. Pojken kom ,kämpade och fick ge upp för hans kropp orkade inte med mer,fem små flämtande månader varade hans liv,en evighet i familjens hjärta . Ännu en tung dag till ända ,men inte ens det fruktansvärda i det som hänt kunde ta bort Brages föräldrars  energi. I allt detta svarta  var de ändå två varma själar som ,om än tilltufsade ändå kändes som om de kommer att ta sig genom detta. Jag håller alla tummar jag har för att så är fallet och att det en dag dimper ner ett litet liv som faktiskt kommer att vara deras att ta hand om så länge de själva bara finns. Jag har hopp.






Vi hann påbörja Henriks första riktigt stora tatuering,en enligt honom själv 50:årskris. Kris har jag alltid tyckt är ett feligt ord ,insikt skulle jag mer vilja kalla det. Insikten att livet är relativt kort och att ingen annan än en själva kan fylla det med de sakerna man verkligen vill att det ska innehålla. Vissa saker får man på köpet,andra får man kämpa sig till. Den med minst tatueringar när vi dör vinner inte,,ej heller den med flest,,det bara är ,och tack gode gud får var och en bestämma bäst själv. 50 kan jag tycka är en bra ålder att starta ett sånt här projekt ,det känns som om man vet vad man vill då,, eller?





Sen en stor favorit från gångna veckan. Mycket för att Jenny visste vad hon ville ha  och för att det så passade henne som person. Första tatueringen  som början på något nytt och som för att kolla sig själv vad man klarar av. Oftast är det mycket mer än vad man tror  och just att tatuera sig är ett bra exempel på ett sådant personligt test. De som inte har gjort det och aldrig vill göra det  kommer aldrig att förstå,de som vill göra det har den roliga insikten framför sig ,de som har gjort det vet precis vad jag pratar om;)
Marie kom och fortsatte på låret med Good Charlotte text och ett grymt påbygge på  dragonladyn:) Även här pratade vi om att hoppa ut i det okända och bara chansa ,oftast vinner man mer än man förlorar och har om inget annat en erfarenhet att se tillbaka på oavsett resultat. Jag hoppas att Marie är där hon ska vara idag.
Tammie och jag pratar ofta om  just utanförskap,självvalt såväl som inte självvalt. Tammie som jag var grymt mobbad i skolan och det är en speciell klubb att vara med i. Har man inte varit utsatt är det svårt att förstå hur illa det kan göra en i resten av livet. Jag var inte  tillnärmelsevis så illa utsatt som Tammie  men jag går fortfarande långa omvägar runt gäng av ungdomar.Jag blir fortfarande nervös av  tonårstjejers fnittrande hur lite de än skrattar åt mig.  Tammie har tvingats växa upp i förtid på grund av detta och det märks så väl på tjejen som sitter i stolen,,lärd som få med ett ensamt litet hjärta. När ingen vågade vara hennes vän blev studierna det och idag är kanske ingen tröst men väl en rätt bra belöning . Tammie kommer inte att stanna innan hon nått dit hon vill här i livet oavsett var det nu är.
TRom har sen jag träffade honom sist gått genom både den största välsignelsen och den grymmaste smärtan. Inget jag kommer att gå in på ,men det är en nersliten Tom jag träffade denna gången. Killen som hade så många underbara berättelser förra gången hade många hemska historier  att dra denna sittningen. Jag hoppas så att han kan reda upp det ormboet hans liv blivit och hitta tillbaka till den glada Tom som har tid att ge sig själv lite av det han tycks slösa på alla andra än just Tom.
Det sista lilla piffet på Rusalka  med planer på en massa nytt för Erica . Det sades åt Erica att hon inte skulle kunna göra mycket alls på grund av hennes Morbus Wilson,men tänka sig att det skiter Erica i. Hon studerar samtidigt som hon är mamma åt 2 OCH tatuerar sig.  För er som inte vet, är Wilsons sjukdomen som gör att man inte kan släppa från sig koppar. Kopparet orsakar en helig massa farliga saker i kroppen och gör att man kan vara dödligt sjuk i perioder.  Erica har tagit detta med jämnmod och tvingats inse att vissa saker är viktigare än andra  här i livet. Ätstörningar och samhälls normer är inte något man behöver ge tid och energi., Barn ,man och SIGSJÄLV är det enda som är viktigt,allt annat krymper vid sidan om Wilsons.
Min underbara lilla Gotlänning Linnea startade på underarmen och jag kan inte tro hur tiden flyger ifrån oss när vi träffas och tatueras;) Linneas kattpojke fick en hedersplats på armen,mycket för att han är hennes fasta punkt i livet  när allt annat är kaos. Ja,det har varit mycket tunga ord i detta inlägget men det har varit   tunga veckor  med. Att sitta 6 timmar i stöten med en människa sker inte i tystnad. Jag vill alltid veta mer om en kund för att jag är genuint nyfiken och änsålänge har jag bara haft en enda kund i min karriär jag INTE kunnat prata med. Linne är inte den kunden. Hade vi skullat fylla hela hennes kropp skulle vi ändå inte vara färdignystade och ändå har hon knappt 24 år i livet. 


Sofie och jag fick vänta länge på en tid där båda kunde. Det startade med att jag skulle operera mig,sen när det väl var hennes tur skulle HON operera sig! Vi satt och pratade om de skrämmande likheterna mellan våra åkommor och kom tillslut fram till att hon inte har någon sköldkörtel alls! Efter  det var det en enda lång diskussion om likheter mm.Det är en gudagåva att få ventilera med någon som har samma åkomma,det är inte många andra som kan förstå och bära tyngden av det man har att klaga på. Jag har min Kapten och Sofi sin man,men inte ens de orkar allt,och då är det guld att få prata med någon och höra deras resa.
Anna kom hit med en tung dag framför sig ,inte så mycket för tatueringens skull utan för att det denna dagen var årsdagen då Vincent föddes och inte långt efter gick bort.  Jag kan inte erbjuda så mycket förståelse för hur det är att förlora ett barn,men jag kan erbjuda ett öra och konversation om ämnet. Nyfiken är fel ord,men jag lär mig gärna mer om hur man reagerar  på just en sådan här omöjlig situation. Mina kunder lär mig frikostigt mer och mer och står ut med alla mina frågor . Jag tar in och  förstår mer  för var gång att jag inte ens kan börja förstå.
Vi fortsatte på Annes sjöjungfru och det kan ju se ut som om vi inte fick alls mycket gjort men faktum är att hela hennes underben är täckt nu,jag fick bara inga bra bilder på det. Om Tammie var snäppet värre utsatt än mig så kan vi båda skatta oss lyckliga att vi inte fick Annes  skoltid. Att få höra hur ful och äcklig man är är nog så tungt för ett barn,men att utöver detta bli sparkad,slagen,bestulen,spottad på,skriken åt,ignorerad av både vuxna och barn och att inte ha någon alls som ser vad som håller på att hända,,,jag kan faktiskt inte föreställa mig hur det skulle vara.
Att Anne inte ger mycket för mänskligheten är inget under och det är mycket detta vi hanterar när vi  färglägger mer och mer av henne.
Sara  är en av de fä som INTE pratar. Hon har alltid hållt allt för sigsjälv och kommer att fortsätta göra det och det är en egenskap jag önskar att jag hade mer av själv. det är en väldigt regal och beundransvärd attityd som jag har noll av tyvärr. Om Sara är den regala är jag den utockinvända icakassen som bilen spyr ut när man öppnar dörren efter att ha kört för fort i kurvorna!
Ändå fyller vi timmar av ponerande och problemlösning som är värt massa !   Sara är en grymjävla guldsmed dessutom som går under namnet geekonista på etsy eller themanekineko på instagram:)
Underbara Jenny som jag träffade för mååååånga år sedan;) Efer 5 barn och en massa ny livserfarenhet träffades vi åter för att dekorera hennes lår!  Även här utbytades en massa och jag skickade å det bestämdaste iväg Jenny till läkaren då det var rätt uppenbart att det inte stod rätt till. Har jag rätt bör Jenny gå tillbaka och strypa någon på sjukhuset hon var på sist,men det är en annan historia och inget jag tänker dela med mig av här.
Som sista inlägg visar jag stolt upp påbygget på min egen rygg som Malin på Heartbreak gjorde åt mig!! Kanske kan jag få bättre bilder på den MED färg någon dag ,men för tillfället får ni nöja er med en dålig mobilbild i tvättstugan;)

Inga kommentarer: